Fårbloggen: Fåravel

Den allra finaste symbolen för fåravel är ju så klart en liten lammunge, så väldigt fina =) Den som överraskade i lördags förmiddag har sedan lördagskväll befunnit sig inne i lagårn för att räven och annat oknytt inte ska komma åt den. Inomhus blev hon ensam, jag hade önskat hon kunnat gå kvar i gemenskapen med de andra även om det synbart inte bruka störa tackorna, de är så upptagna av sina barn.

Ute var det kallt, mellan 15-20 minusgrader. Sådant väder ger termoseffekt inomhus, så jag satte upp en värmelampa (för första gången på många år). Och bäddade med ull från ifjol, mycket glad att jag inte kommit till skott och slängt den =)

En vän berättade att enligt hans erfarenhet klarar tackorna sina lamm i 20 minus, bara de kommer upp på fötter snabbt nog och börjar äta, men att han sett förfrusna örontoppar på något lamm som fötts under sträng kyla.

Högre krav på aveln

Den här januarifödseln pekar rätt på mitt avelsarbete eftersom jag tror att brunstcykeln är genetisk.

Jag köpte mina två första tackor 92, utan större krav än att det skulle vara gutar, de skulle köpas tillsammans med sina tacklamm och det skulle låta sig göras i slutet av juni. Då fick jag min semester. Jag hade tur och det är jag oändligt tacksam för. Dessa två tackor var föredömen i modersegenskaper och brunstsynk. De nedärvde det dessutom till sina döttrar och jag levde i många år i min bubbla i tron att alla gutar var så. När jag 2012 bestämde mig för att växla upp i gutefårsantal så började jag köpa in djur. Jätteroligt och mycket lärorikt. Jag är intresserad av mönster och det jag nu sett i så många år började förändras. Tydligast var modersegenskaper, horn, ullfällning och brunsttider.

Tackan som nu lammat tillhör en inköpt linje. Jag köpte hennes mor, Lill-Avatar, en nyårsnatt för fem år sedan. Jag satt med goda vänner på höskullen, vi dinglade med benen, njöt av deras fina djur nedanför och skålade in det nya året med kaffe och alkoholfri glögg, (åtminstone jag som skulle köra). När kvällen var slut fick den utvalda ungtackan hoppa in i bilen och följa med mig hem. Kan ett år börja bättre? =)

Ungtackans mamma, Avatar, var ett födgeni med ett härligt utseende. Hon dessutom sitt ursprung på mödernet i mina gamla linjer (även om det gått många år emellan). Ungtackan (fantastifullt döpt till Lill-Avatar) visade sig vara pigg på att lamma redan i mars (på den tiden hade jag bara en bagge i taget och han gick med tackorna året om).

Ifjol var min födelsekontroll rätt bristfällig. Jag hade planerat (sen) lamning på endast sju av tackorna, men två av baggarna tyckte annat. I två olika omgångar. Lill-Avatar och hennes dotter (16006) var först ut, de lammade den 8 mars. Hennes andra dotter, 17001, den tacka som nu lammat i januari, missade förmodligen det första herrbesöket men tog igen det vid det andra. Hon lammade den 7 april, två veckor tidigare än vad jag var van från tiden innan jag började köpa in nya djur.

I höstas valde jag att ta bort den ena dottern (16006). Främst på grund av att jag tycker att linjen inte är riktigt pålitliga mammor (det funkar men jag tycker att de kan vara lite slarviga), dels på grund av att de fäller dåligt (vilket verkar ha gjort dem svårklippta). Lite brunsttänk fanns nog också med, men det var inte alls prio ett.
Vad gäller nyårstackan Lill-Avatar så är det alltid ett tuffare beslut för mig att ta bort tackor som bott här en tid. Jag har hunnit lärt känna dem. Att 17001 fick gå kvar berodde till stor del på att hon är väldigt snäll med vallhundar. Det var dock inte tänkt att spara något lamm efter henne.

Jag har hittills tittat på modersegenskaper och mentalitet, horn och fällning av ull. Självklart tillsammans med ett allmänt gott intryck mentalt och fyskiskt. På senare tid har jag även kostat på mig att kika på vallbarheten av hund. Efter januarilammningen får jag nog väga in ytterligare en aspekt, säkerhet i brunst. Mina får går ut och in som de vill året om, och därför vill jag att de väntar med att lamma tills backen är torr och fin. Maj i min del av landet är idealisk.

Jag undrar vad som skulle hända om jag bara har 17001 kvar från den här linjen. Skulle hon rätta in sig i ledet tro, det vill säga påverkas av de andra tackornas “korrekta” brunsttid? Eller är genetiken starkare än miljön?

Det finns dock en liten hake i det hela, jag köpte 2012 in en annan linje som också gärna lammar i mars. De två är dessutom själva födda i mars. Övriga djur jag köpte in djur när det begav sig, från en tredje besättning, har sammanfallit i brunst med mina ursprungslinjer.

Jag skriver allt upp när jag ser en brunst. I år när de inte skulle lamma alls – inte alltid så enkelt att styra så länge man inte har djuren instängda i en byggnad – blir det många brunster och ombrunster. För att krångla till det ytterligare är följdfrågan, är det verkligen brunster jag ser? I många fall är jag helt säker, vissa tackor är så tydliga, och så återkommande intresserade av var baggarna är. En tacka gick helt resolut till granngården, där baggarna bor vintertid. Jag upptäckte det snabbt och hon fick omgående färdtjänst hem. Vissa tackor har jag sett bara någon enstaka gång, och vissa inte alls.

Idag fick förresten tacka med barn komma ut för första gången, då det har blivit varmare ute. När mörkret sänker sig får hon gå in igen, för säkerhets skull.

Du gillar kanske också...